Konspirationsteoretikern – Ser det ingen annan ser

Grannen till Pensionat Thebe, Terry Fjernsyn, har sett allt, även om han är osäker på exakt VAD det är han sett. Att CIA är inblandad håller han för självklart, och om inte världens undergång skett innan tisdag så är det bara för att något mer helvetiskt planeras för onsdag. Med så mycket konspiration i sitt sinne undrar man ju om inte detta sinne egentligen döljer något annat, något mordiskt? Svaret får ni i september i Litet leder långt. Köp biljett genast: www.teatert.se.

Assistenten – Övrig personal till förbannelse

Ska något göras på pensionat Thebe så görs det sannolikt av Henrietta Helsefyr. Men vad är det hon gör? Hennes personlighetstest menar att hon är en harmonisk typ, men varför är hon då stressad? Har hon kanske hunnit med något ondskefullt i en paus mellan servering, receptionsarbete, ekonomibestyr, gräsklippning, tömning av kattlådan, såsrörning, städning och … var fann hon i så fall denna paus?! Det hela är suspekt! Få svaret i höst i Litet leder långt. Fixa en biljett nu: www.teatert.se.

Föreståndaren – Alltid i nuet

I brist på en levande ägare är skötseln av Pensionat Thebe i händerna på Kåre Person. Men vad döljer sig bakom denna fridfulla och patologiskt dansanta mans tillmötesgående yttre? Är det en annan natur, en annan känsla eller, gud förbjude, en annan personlighet? Svaret får ni i september om ni äger en biljett till Litet leder långt. Så se till att äga en: www.teatert.se.

Polisen – Känd från TV

Det är sommar på det lilla pensionatet Thebe. Få gäster har hittat dit och inte blir det bättre när pensionatets ägare, Ludvig Macguffin, hittas mördad. Som traditionen kräver vid mord så finns det en mördare … men vem? Ingen undgår misstanke, men vem eller vilka står bakom den blodiga kniven? Och varför blev Ludvig mördad? Vad säger media om saken? Först ut på löpsedlarna är Oliver Rex, känd från TV, och poliskommissarie men hur oskyldig är han själv? Ta redan på detta i september: www.teatert.se

Ta en paus från vardagen med små mord och stora personligheter

Tre månader till premiär av Litet leder långt så nu blir det affisch, presentation och biljettsläpp, allt på en och samma gång. Japp, det är ingen hejd på vår generositet. Först affisch.

I år har TeaterT rotat upp tragediernas tragedi, Sofokles charmiga fredagsmysdrama Oidipus Rex, gjort om den till deckare och kombinerat med sängkammarfars. Javisst, gamle Sofokles har sig själv att skylla.

Pensionat Thebes ägare Ludvig MacGuffin är mördad. Troligtvis finns en mördare, för han lämnade ett meddelande. Personalen blir lättad när polisen, till slut, anländer i form av alla TV-soffors älsklingspolis Oliver Rex. Oliver har dock inte kommit dit för ett dumt liks skull, utan har tänkt att tillbringa helgen i sängen med den förföriska Isabelle Fatale. Så … det blir lite komplicerat, ni vet med tanke på katten, hjärntvätten och bossa novan. För att inte tala om personalen, brodern, konspirationerna, cumberlandsåsen, ledtrådarna, anklagelserna och framför allt alla personlighetstyper.

Litet leder långt – Ta en paus från vardagen med små mord och stora personligheter

Premiär: 2 september
Föreställningar: 3, 9, 10 & 16 september

För biljetter och information: http://www.teatert.se/litet-leder-langt-biljetter-information/


Om det märkliga med scener

Igår repade vi Litet leder långt för första gången på Redbergsteatern, och som alltid blir vi lika förvånade. I vår fashionabla gymnastiksal som utgör vår vanliga replokal på tisdagar brukar vi noggrant stega upp storleken på scenen. Men varje gång vi kommer till teatern så känns scenen plötsligt dubbelt så stor, som om rumsdimensionerna beslutat sig för en extra generös tilldelning. Det har säkert något med Einsteinsk-svarthålsgravitation-ljushastighetskrökning att göra, vem vet, men faktum kvarstår. Och vi inser att hur vi rör oss och placerar oss på tisdagarna i en gymnastiksal, inte står helt i paritet med hur vi ska röra och placera oss i teatern. Så det var bland annat sådant vi upptäckte, igen, igår.

Med 124 dagar kvar till premiär så får vi väl säga att det känns rätt bra. Någon i ensemblen yttrade ”bättre än nånsin” igår efter att vi repat igenom hela manuset. Det är kanske för tidigt att säga det, men vissa aspekter är i alla fall äckligare än någonsin, och det är ju alltid något. Apropå det så kan vi väl nu avslöja att det tragiska original vi utgår från i år är Sofokles sanslöst gamla drama Konung Oidipus Rex. Mer om intrigen om någon månad eller så. Håll utkik. Men nu till några bilder från gårdagen.

Erik slår sig blodig mot manus
Jonas läser manus på håll och pekar vart nästa replik bör dra
Stefan gör för stekspadar vad Shakespeare gjorde för döskallar
Evelina är en cocktail av ångest och lycka över att ha nått slutet av en lång replik
Ami anammar den psykologiskt intrikata regin: ”Var sensuell hela tiden!”
Leo försöker vara närvarande och frånvarande, och i nuet …

Vem gjorde det? September ger svaret!

Ett mord har skett och det ligger i sakens natur att det därmed finns en mördare. Men vem är det? Är det psykologen, hotellföreståndaren, den usle fiskaren, polischefen, konspirationsteoretikern, assistenten, eller kocken, kallskänkan, servitrisen, ekonomen, juristen, fackombudet, logistikern, yogaintruktören. Och var är Sofokles?!?!

Missa inte TeaterT:s komedi 2023: Litet leder långt. Reservera genast en eller flera av våra föreställningsdagar.

Premiär
2 september

Sedan föreställningar
3 september
9 september
10 september
16 september

Ska det leda långt måste det börja nu

Efter en välbehövlig vila på 3 månader är vi nu äntligen igång igen med nästa uppsättning: Litet leder långt. Det finns ett färdigt manus och det finns en excellent grupp skådespelare, och kombon av dessa två enheter kan ju inte bli annat än bra. Igår hade vi vår första genomläsning. Enligt vår egen tradition lottades rollerna ut till denna läsning av manus, men nästa vecka ska rollerna vara satta och allvaret (nja, inte så mycket allvar kanske) börja.

Premiär? Inget datum spikat än, men vi siktar på september i år.

Ett manus. Med en tänkt scenbild som skymtar.
Efter första genomläsningen, och se så glada/lättade vi är.

Med vilket annat namn 31+83

Med vilket annat namn, TeaterT:s komedi som visade allt ni velat veta om kulturklubbar men varit för rädda att fråga om, ligger nu i malpåse på obestämd tid. En gång kanske vi kör den igen, men vi har andra föreställningar att sätta upp först. Till dess visar vi här hela föreställningen i 31 foton och 83 repliker, så varsågoda.

Julia: ”Jag försökte lyckas som poet och hade tack vare en vän till en vän till en vän fått jobb som bartender på kulturklubben Tribunal, som drivs av poesins drottning Carina Isengaard och hennes kulturman till make, mannen med händer som kardborrar, Jean-Jean Paris. Jag tänkte att väl där så skulle jag få min chans. Och jag ville verkligen, verkligen, få en chans …”
[Jean-Jean får en listig idé och smyger fram till bardisken och hukar framför den]
Jean-Jean: ”Hej min flicka … har du saknat mig?”
Julia: ”Inte så mycket som jag borde, så gå din väg och ge mig en chans till.”
Jean-Jean: ”Julia, Juliaaahh. Ditt namn är som konfekt.”
Julia: ”Konfekt i din mun blir till karies i min, så spotta ut mitt namn och gå och borsta tänderna.”
Lorenzon: ”Det är Welsh Corgi! Welsh Corgi! Jycke!? Den ädlaste av alla Canis lupus familiaris, människans bästa vän: jycke?! Du jyckar inte mina Welsh Corgi! [Lugnar sig medels stående yoga] Så. Varför är vi här? Vad är det för rättfärdigt dåd vi ska utföra?
Romeo: ”Jag försöker få tillbaka mitt konstverk som jag ställde ut här förra månaden. Min tavla: Apotekaren i Mantua.”
Romeo: ”Lorenzon? Den berömda kulturjournalisten?”
Lorenzon: [Kort hatisk konstpaus] ”Tydligen.”
Tybalt: ”Den berömda? Lorenzon?”
Romeo: ”En sån ära. Jag läste ditt reportage om vilda sonetter i Verona. [Till Tybalt] Du har väl läst det reportaget? Ett standardverk för Wallraffande bland versmått.”
Tybalt: ”Öh, självklart, naturligtvis. Vilda sonetter i Verona. Vem har inte läst det reportaget.”
Jean-Jean: ”Hur stor är redaktionen?”
Lorenzon: ”Redaktionen?”
Jean-Jean: ”På Welsh Corgi.”
Lorenzon: ”På Welsh Corgi har jag tre tikar… [Biter sig i tungan, metaforiskt, av att försäga sig]”
Jean-Jean: ”Tikar?”
Lorenzon: ”Jag menar … på Welsh Corgi Zeitung, har jag, har vi … [Mikropaus under vilken Lorenzon inser att han måste gå all in] Tre ”bitches”, som vi säger internationellt. [Lorenzon är generad över vad han sagt]”
Jean-Jean: ”[Skrockar] Bitches! Precis. Fattar vad du menar. Du behöver inte förklara.
Vi är båda gentlemän.”
Lorenzon: ”Jag fattar ju vad du är.”
Amina: ”[Storögt om lokalen] Nä, men vaxa mig sidledes och kalla mig Autobahn! Se på det här! Det är som på riktigt. Kulturklubb. Diktkultur, konstkultur, yoghurtkultur. Det här är djupt, värdigt och seriöst.[Ropar till Tybalt] Du, killen i svart. Är detta verkligen klubben Tubabal?
Tybalt: ”Nej, Tribunal! [Blir seriöst kulturell] här ställer vi aspekter av livet inför
kulturens prövning och presenterar konstnärliga domslut som befruktar våra
intellekt och sinnen med ett högre syfte …
[Upptakt till stor poesiläsning. Tybalt är star struck så det räcker och blir över]
Carina: ”[Gravallvarlig, långsamt, med något hatiskt och pretentiöst i rösten] När tanden klickgnisslar över äppelmasken / Och handskakets fantomsmärta / Över juvermjölkens zinkspanns dropp / Mustar! Jag blöder, blödde som en svedjebrand / När syrsan spelar Styxjazz / Här är gomseglet! / Medusa
Julia: [Till Amina] Dikten fick mig att tänka på poesi.”
Amina: ”Ja, just så. Hur då?”
Julia: ”Precis som att natt kan få en att tänka på dag.”
Amina ”[Instämmer] För att den inte finns där.”
Julia: ”[Nickar åt den beundrande trion] Så publiken skapar innebörden nuförtiden.”
Amina: ”Ah, som ett knytkalas.”
Julia: ”Precis, värdinnan dukar tomt bord och gästerna serverar maten.”
Jean-Jean: ”Oui! Trés upprörd!”
Carina: ”Julia kan snacka, men jag behöver svart stoff. [Gullande bedjande] Jean-Jean? Kan inte du se till att Julia blir miserabel? Du vet, skända henne på det sätt du är så bra på. Är hon inte en delikatess i din smak? Du har väl sett henne!”
Jean-Jean: Sett, stört och saliverat över. Olala.”
Carina: ”[Högt beundrande för sig själv] Han är så fransk.”
Jean-Jean: ”Mais, oui. Min drift är som … [Med fransk känsla] peste noir!”
Carina: ”… digerdöden?”
Jean-Jean: ”Vad kan jag säga, jag tar Europa med storm. Och hon är min typ.”
Julia: ”Jag gillar dina liknelser.”
Romeo: ”[Insinuant med självdistans] Då skulle du se mina metaforer.”
Julia: ”[Spelat chockat] På första dejten? Inte ens en synonym först för att göra mig
… allegorisk. Men är dina metaforer lika fina som din inledning så …”
Romeo: ”Sluta, mitt … ordförråd växer. Du får mig att fastna i ventilationstrumman.”
Julia: ”Och det vill vi ju inte! [Till publiken] Här hade jag ett skämt om ventilationen på gång, men luften gick ur mig. [Åter i romantiken] Kom ner så bjuder jag på ett glas och fantastiskt sällskap, så bestämmer vi tid för andra dejten. Jag heter Julia Capulet. Säg mig nu ditt namn.”
Romeo: ”Jag kom hit, kär i Rosa-Linda, men efter en minut med Julia är jag kär på nytt. På nytt? Nej, för första gången! Rosa-Linda var ett flämtande tomtebloss mot Julias flåsande sol. Och jag måste sluta med dumma liknelser.”
Carina/Jean-Jean: ”Min, min, min!”
Tybalt: ”Så då kan du förlägga mina dikter?”
Amina: ”Självklart. Ge mig fem minuter och ett störningsmoment så.”
Romeo: ”Jag är Nebukadnessar Johansson. Poeten!”
Jean-Jean: ”Nebukadnessar! Du ser bekant ut.”
Jean-Jean: ”Du vet väl om att hjärnan är en erogen zon.”
Tybalt: ”Det är ju allmänt känt att ingen konstnär är så stor som efter sin död. Att jag inte tänkt på det tidigare. Det är mitt liv som hållit tillbaka min talang alla dessa år. Men nu är det slut på det. Jag tar mitt liv, försök inte hindra mig.”
Carina: ”För all del, det kan bli intressant. Jag stöttar dig helhjärtat.”
Tybalt: ”Det är första gången du gör det.”
Carina: ”Troligen sista också som det ser ut.”
Tybalt: ”Jag ska minnas din vänlighet så länge jag lever.”
Carina: ”Inte längre?”
Amina: ”Han blev illamående när han fick reda på … [Tänker efter ] … att Jean-Jean lyckats döda Julia med en elektrisk spark i levern. Och nu är Jean-Jean ångerfull för att har just fått lära sig en sexig läxa om … slem.”
Carina: ”[Konstpaus för att ta in detta] Han är en sån känslig själ.”
Julia: ”Jag försökte spela död för en stund sedan och Jean-Jean gick inte på det.”
Amina: ”Han kommer att tro på detta.”
Julia: ”För att?”
Amina: ”För att Lorenzon gav honom ett halsband, så nu tror alla att hans sexslem förstörde din lever med en elastisk spark. Och tydligen kan detta göra honom ångerfull, för han är enligt en trovärdig källa en känslig själ. Och någon, oklart vem, är en idiot.”
Julia: ”[Konstpaus] Och detta är Lorenzon plan?”
Amina: ”Mer eller mindre.”
Julia: ”Mer eller mindre?”
Amina: ”Ja, jag skulle vilja säga mer … eller mindre. Men åtminstone till punkt och pricka om man utgår från vad jag sa.”
Romeo: ”Vet Tybalt att du är död?”
Tybalt: ”Är du död?”
Julia: ”Jag vill inte tala högt om det, men ja.”
Tybalt: ”Gud så tragiskt, du som var en så lovande poet … vänta nu?”
Amina: ”Julia är död, acceptera det. Snygg tavla, vem har målat den?”
Romeo: ”Det har jag … jag menar …”
Tybalt: ”Du? Romeo?”
Romeo: ”Ja, jag är Romeo och jag ska ta min tavla härifrån.”
Lorenzon: ”Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med hur du artar dig, Jean-Jean. Om en vecka så kommer vi nog kunna börja med agility.”
Amina: ”Ett förlåt sänker ingen förlåt över sådan tragisk scen som vår älskade Julia varit med om. [Ser ett vinglas] Åh, vin. [Går till vinet]”
Romeo: ”Tribunal är inte en scen för kulturen, det är kulturen som är en scen för Tribunal. Inte undra på att Jean-Jean kan stövla omkring på den scenen obehindrad. Alla är så upptagna av att tro att de är statister att de inte inser att den den självutnämnde huvudpersonen bara är biljettförsäljare.
Julia: ”Romeo! Kan du sluta vara insiktsfull för ett ögonblick. Carina eller Jean- Jean kan komma tillbaka när som helst och då måste du vara förklädd och jag spela död.
Julia: ”Jag vill inte höra mera. Allt jag vill är att få en chans. Ni får hjälpa mig att reparera den här konflikten med Carina och Jean-Jean.
Amina/Tybalt/Lorenzon/Romeo: ”Men …”
Julia: ”Hjälp mig! Vägen till en poetisk karriär har en dörr och jag vill att den öppnas!
Carina: ”Hur vågar du! Jag är poesins drottning!”
Julia: ”En drottning behöver undersåtar för att vara drottning. [Till Romeo] Romeo, hämta din tavla. Vi går.”
Tybalt: ”Och jag lärde mig att poesins blommor kan växa även i en medi-åker.”
Alla utom Tybalt & Carina: ”[Stönar för det dåliga skämtet] Åhh!”